fröken lindahl

Helgen efter min tripp till NYC så drog jag och värdfamiljen iväg till Butternut Mountains för att åka skidor. Det var riktigt kul men såklart så var det inte lika bra skidåkning som hemma i Jämtland! Efter att ha åkt med femåringen ett tag så drog jag iväg själv för att skida nedför backarna och det gick riktigt bra trots att det var länge sedan jag åkte. Jag lyckades dock nästan fastna i sittliften, men med lite möda så tog jag mig därifrån med endast en liten rumpduns och en liftvakt som drog i nödbromsen som resultat. Jag skyndade mig därifrån på ett så graciöst sätt som jag bara kunde och tänkte för mig själv vilken himla tur det var att man inte kände någon av människorna runtomkring en :)

Superbowl-fest var jag på dagen efter och där bjöds det på massor av junkfood. Jag försökte hänga med i spelet men det var förgäves, så jag smaskade på all mat istället! På vägen hem blev minstingen i familjen magsjuk och spydde 2 gånger i bilen och jag satt såklart bredvid honom. I en hel vecka var han klen, och jag blev också smittad och låg helt utslagen i min säng i två dagar, längtade efter lugn och ro, farmors blåbärssoppa och alla nära och kära hemma i Sverige.

Nu till den absolut värsta dagen i hela mitt liv. Jag hade jobbat en hel dag med en bebis som inte ville sluta gråta eftersom han ville att hans mamma (som hade varit hemma med honom i en vecka då han var sjuk) skulle komma hem till honom. När hon äntligen gjorde det så tänkte jag att det vore skönt att ta sig ut ur huset en sväng. Bestämde därför med Charlotta att jag skulle träffa henne i en galleria som låg en halvtimme bort, och sen lånade jag bilen och drog iväg. Såklart hände det som inte får hända. Jag blinkade till vänster och svängde för att byta fil och blev därpå påkörd av en bil som jag inte såg. Peeeeerfekt! Där satt jag i min värdfamiljs nya bil, på en fyrfilig väg i en stad som jag aldrig hade kört i förut, med en till hälften lös framdel på bilen, som släpade i marken medan jag körde. Panikslagen och med bilar runt omkring som tutade på mig, försökte jag hitta ett ställe där jag kunde stanna och kolla hur stor skadan var. Till slut lyckades jag svänga av vägen och trycka tillbaka kofångar-framdels-grejen så att jag åtminstone kunde försöka hitta till parkeringshuset där Charlotta befann sig. Jag hittade tack och lov till ett parkeringshus efter ett tag, men såklart inte samma som Charlotta hade parkerat i. Frågade därför en man som jag mötte, bärandes på en byxa som hängde på en galge, om han kunde hjälpa mig att kika på bilen. Han sa till mig att han hade gjort samma sak med sin bil hemma i england, så det var ju lite lustigt mitt i eländet. Han hjälpte mig sen genom att knyta upp den lösa delen med ett skosnöre, och sa till mig att det var säkert att köra bilen tillbaka till mount kisco. Jag tackade mannen med gråten i ögonen och begav mig sen bort för att hitta Charlotta och gallerian. Tack och lov för att jag har Charlotta, hon är verkligen min räddare i nöden! Är det inte toan som svämmar över så är det bilar som krockas, och hon är den som hjälper mig igenom mina kriser och får mig att se saker och ting från den ljusa sidan! Jag däremot har nog inte visat mig från min ljusaste sida, så många missöden som jag har råkat ut för den här senaste månaden... hur kunde det bli på det viset kan man ju fråga sig?!

Väl hemma (och även tidigare på telefonen) så pratade jag länge med mina värdföräldrar om det som hänt och de tog det hela med ett sånt lugn. Så länge som jag var okej så var det lugnt för dem, och de skrattade åt eländet eftersom hela min dag hade varit så nedrig. Vi kollade på bilen och insåg att det inte var en så stor skada, utan att det skulle gå att sätta tillbaka framdelen på bilen utan några större bekymmer. Detta fick mig att må lite bättre och jag hoppas nu innerligt att den här bilincidenten kommer vara min första och enda under det här året, pepparpeppartaiträ!

En månad har gått, elva har jag kvar innan jag är klar. Nu kan det bara bli bättre!